19 januari 2015

KD:s flyktingförslag är inget nytt

I mitten av december skrev Kristdemokraternas partiledare Göran Hägglund en debattartikel där han presenterade tre förslag på hur vi ska minska kostnaderna för flyktingmottagningen. Han förklarade där att kostnaderna är höga, och att integrationen är ett stort samhällsproblem som svenskar överlag oroar sig väldigt mycket för, men som ingen diskuterar eftersom "alla är upptagna med att klistra etiketter på varandra".

Reaktionerna lät inte vänta på sig. Från vänster hördes anklagelser om att KD anammar SD:s politik och problembeskrivning, vilket besvarades från höger med anklagelser om att det inte går att prata integration alls i det här landet utan att bli kallad rasist eller anklagas för att flirta med SD. De liberala ledarsidorna och borgerliga politiker (med ett fåtal undantag) hyllade utspelet och kallade det ett mycket välbehövt inlägg i invandringsdebatten.

Jag vill i den här texten fokusera på förslagen i sig, och inte hur de förhåller sig till SD, för de är faktiskt hemska i sin egen rätt. Det finns en fara i att låta SD bli en ensam symbol för något som egentligen bara är klassisk högerpolitik, så att ingen verkar känna igen samma resonemang när det kläs i andra ord, med en annan retorik, från ett annat parti. De resonemang som många nu lärt sig att genomskåda när det kommer från Sverigedemokratiska läppar, de kan ändå verka sunda och humana från en moderat eller kristdemokrat.


Arbetslinjen, arbetslinjen och mera arbetslinjen

För den som känner till hur högerpolitik brukar fungera, är det säkert föga förvånande att KD:s förslag på hur invandrarnas höga arbetslöshet ska åtgärdas involverar att försämra det ekonomiska läget för dem:

"Jag tror att de allra flesta nyanlända kan och vill arbeta. Men även nyanlända påverkas av ekonomiska incitament. Om bidragen är för höga och möjliga arbetsinkomster för låga kommer det att bli mindre arbete utfört. Möjligheten att sänka nyanländas etableringsersättning något bör därför prövas."

De kan och vill arbeta, tror alltså Hägglund, men problemet är tydligen att de mycket hellre vill leva på bidrag. Han formulerar sig nästan löjligt försiktigt, eftersom ämnet är så känsligt, men nog är det precis vad han säger. Uppenbarligen tror han att nyanlända flyktingar låter bli att arbeta eftersom bidragslivet är för bekvämt. Det saknas ju incitament att arbeta. Hägglund gissar att etableringsersättningen är så hög att ett lönearbete inte känns värt besväret för de nyanlända. Men vilka fakta grundar sig detta påstående på? Har han några belägg alls för att det skulle underlätta integrationen att göra invandrare fattigare?

Att ogrundat skylla arbetslöshet på lösdriveri och lathet är ju dock inget nytt, utan det är faktiskt vad hela Alliansens arbetslinje bygger på. Det måste löna sig att arbeta, upprepar de ständigt, och inte sällan betyder det just att a-kassan och bidragen ska sänkas, eftersom livet som arbetslös annars är för bekvämt att folk ska vilja ta sig ur det. Somliga kallar det kort och gott för klassförakt, andra menar att det är så självklart sant att det inte behöver några belägg.

Det finns även något väldigt respektlöst i att påstå att bidragen sänks för de nyanländas skull, så att de ska komma ur sitt "sociala och ekonomiska utanförskap". Det handlar alltså inte bara om en besparing av skattepengar på deras bekostnad (vilket kan tyckas inhumant nog), utan det blir också ett kategoriskt omyndigförklarande av flyktingar, som om de själva inte skulle förstå vikten av att ha en egen försörjning, och behöver en smäll i plånboken för att inse det. Hägglund förklarar aldrig varför han tycker sig behöva tala om för flyktingarna vad som vore bäst för dem, eller varför han känner att den lärdomen ges lämpligast genom att försämra deras levnadsstandard. Ingenstans förklarar han varför det är rimligt att behandla flyktingar som småbarn som inte vill äta sina grönsaker.

Förslagets andra halva, att införa en skattelättnad, är åtminstone ett humant förslag, men det lät knappast ha någon nämnvärd verkan. Det vilar ju faktiskt fortfarande bara på högerns spekulationer om arbetslöshetens orsaker, att det är just bristande ekonomiska drivkrafter som är problemet. Eller med andra ord, att bidragslivet är för bekvämt för att lönearbete ska kännas tilltalande.


Vilken effekt kan vi vänta oss för integrationen?

Ifall Hägglunds förslag om sänkta bidrag skulle bli verklighet, kan vi då vänta oss en mer lyckad integration? Nej, det har jag svårt att se, av flera anledningar.

Jobb växer till att börja med inte magiskt fram för att vi sätter press på folk, men även om det skulle skapa arbetstillfällen på något vis så kan vi knappast vänta oss några mirakel, och för de många arbetslösa som ändå saknar jobb sen så blir ju resultatet bara en ännu mer utsatt situation - och att tvingas in i ännu djupare fattigdom, det lär inte direkt få någon att känna sig mer välkommen och delaktig i samhället. Nej, om något så leder det snarare till en ökad otrygghet, och en (ganska befogad) ilska mot samhället. Det löser knappast några integrationsproblem, utan skapar bara nya.


Tillfälliga uppehållstillstånd

Förslaget med treåriga uppehållstillstånd är även det väldigt problematiskt. Utöver att det ger alla nyanlända flyktingar en ökad känsla av osäkerhet inför framtiden (vilket knappast gynnar någon), så andas det också en väldigt unken människosyn. Förslaget innebär att flyktingar bara ska beviljas tillfälliga uppehållstillstånd, som efter tre år kan bli permanenta ifall skyddsbehovet kvarstår, eller om personen bevisat att hen är produktiv och lönsam och därmed förtjänar att få bo kvar. Hägglund klär det dock förstås i finare ord, som vanligt:

"Den som under de första tre åren har etablerat sig på arbetsmarknaden ges ett permanent uppehållstillstånd även om skyddsbehovet inte skulle kvarstå. Förslaget stärker incitamenten till etablering eftersom eget arbete säkrar rätten att stanna i Sverige."

Förslaget markerar tydligt att du som flykting är här på nåd, för vår skull, och är välkommen att stanna endast om du innebär en vinstaffär för oss. Efter tre år i landet så bedömer vi ifall du som flykting har något värde för sos, annars vill inte ha dig och kastar ut dig. Visst, du får stanna ändå om du absolut måste (alltså om ditt liv fortfarande vore hotat i hemlandet), men annars ska du komma ihåg att ditt värde som person, och din rätt att bo kvar där du levt de senaste tre åren av ditt liv, det står och faller på vad du kostar oss och vad du har att erbjuda. Skaffa för all del inga nära vänner, och känn dig inte hemma, för om du är arbetslös om ett par år kan du plötsligt bli utslängd ur landet. Så vill tydligen KD bedriva integrationspolitik och minska utanförskapet.

Det finns ingen antydan om tveksamhet inför vilken rätt vi skulle ha att sortera och välja bland vilka människor vi vill behålla, som vore de våra verktyg eller kanske arbetshästar. Hägglund problematiserar inte alls idén att slänga ut folk ur sina hem efter tre år, och tvinga dem att lämna sina vänner och bekanta, ifall de inte är tillräckligt produktiva. För bakom de försiktigare formuleringarna så är det ju faktiskt precis vad förslaget handlar om: att välja vilka människor som är önskvärda utifrån vad de bidrar med, hur samhällsnyttiga de är. Hägglund vill göra de tre första åren i Sverige till en slags provanställning, där flyktingarna ska visa om de är en tillgång eller en kostnad för landet.

Utöver att hela tanken känns djupt osmaklig, så vittnar det också återigen om vilken syn Hägglund har på arbetslöshet, att det är ett aktivt val som görs av lathet eller ointresse. Han tänker att ifall det inte räcker att göra bidragslivet allt fattigare, för att få folk att välja att lönearbeta, ja då får vi börja hota med att kasta ut dem ur landet så att de fattar att det är allvar och tar sig i kragen.


Samma gamla högerretorik som vanligt

Varför skriver jag så mycket om ett förslag som sannolikt inte kommer genomföras, och som kanske redan är bortglömt i all politisk uppståndelse från december? Jo, för att samma retorik används jämt, om alla möjliga utsatta grupper i samhället, inte minst gruppen arbetslösa som helhet. Samma resonemang motiverade nedmonteringen av a-kassan och sjukförsäkringarna, och det motiverade inhumana arbetsmarknadsåtgärder, och en hel del annat.

Så här försvarade Moderaternas arbetsmarknadsminister FAS 3 (källa):

"Tanken med fas 3 är att man ska känna sig behövd och ha en gemenskap. Det ska vara en positiv reform. Alternativet, att man inte gjorde något och lät människor sitta i soffan hemma eller bli sjukpensionärer, vore sämre."

Hon försöker helt tydligt ge en bild av att hon månar om de arbetslösas välbefinnande, men om FAS 3, och liknande insatser, är så fantastiskt bra för de arbetslösa, varför är de inte frivilliga? Alla fina ord om gemenskap och delaktighet gör det lätt att glömma vad det handlar om. Det framstår så lätt som humanitära insatser att till exempel nyanlända ska hjälpas ur sitt utanförskap genom att få mindre pengar att leva på, eller att de arbetslösa ska befrias från sina redan små inkomster och med tvång räddas ur soffan. Arbetslösa behandlas som barn som inte vet sitt eget bästa, och flyktingar som nyss undkommit krig och förföljelse är inget undantag.

Oavsett om det handlar om att sänka a-kassan eller etableringsersättningen för flyktingar, så får det också en större effekt än att bara de arbetslösa blir fattigare. Arbetsmarknaden påverkas också, så att arbetsvillkor och löner försämras. Ju svårare det blir som arbetslös att leva på bidrag eller a-kassa, desto sämre blir villkoren på alla jobb (i synnerhet s.k. ingångsjobb), eftersom kraven på trygghet och skälig lön minskar drastiskt när alternativet plötsligt är djup fattigdom (eller rentav att kanske bli utkastad ur landet, om Hägglund får som han vill). Otrygga anställningar och låga ingångslöner blir en direkt följd av att de arbetslösas situation försämras.

Politiskt innebär det även att det blir allt lättare att motivera till exempel statliga subventioner för städhjälp och barnflickor, eller stora skattesänkningar för företag (till exempel sänkta arbetsgivaravgifter för unga). Huruvida det är en medveten strategi eller inte, det lämnar jag dock åt läsaren att spekulera kring. Tveklöst är i alla fall att ju sämre de arbetslösa har det, och desto mer de har att förlora på att vara arbetslösa, desto billigare blir det för företagen att anställa dem och desto sämre villkor kan de erbjuda.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar